Vi började dagen återigen i Akihabara där vi spenderade hela dagen med Martin och Book. Det var deras sista dag och de ville precis som Christofer handla några av de tiotusentals fugurerna som fanns i området. Vi gick runt länge innan de hittade just vad de ville ha. När det finns tusen och åter tusen saker att välja på blir man lätt petig. Men det var roligt. Vi stannade för att spela lite arkad, åt snacks och pratade om allt möjligt. Kanske pratade vi mycket om Fuji men vi var fortfarande så uppfyllda med det. Det var en skön om något enkel dag. Den gick mest ut på att gå runt och hitta saker till Martin att köpa, han köpte tre större figurer vilket är alldeles förmycket eftersom de helst ska fraktas i sin kartong. När han insåg detta log han bara, sade att han hade en extra väska han kunde checka in och gick in på närmaste butik och köpte en resväska vilken han vackert släpade runt på resten av dagen.

På kvällen så åt vi på en yakinikurestaurang där man får grilla sitt eget kött. Det var det GODASTE vi ätit på hela resan. Köttet var så otroligt gott att till och med jag tyckte att det var värt de extra pengarna vi lade på det. Förutom det så lade vi till nomehodai vilket är gratis drinkar i ett visst antal minuter. Stället hade bara 90 minuter men under dessa hand vi sänka ungefär 6 drinkar var och tjänade därmed in priset vi betalat ungefär 3 gånger. Det var en skön kväll när vi pratade om allt och inget. Det var en kväll mellan vänner och jag njöt enormt. Efter en kort promenad skilldes vi vid deras tunnelbanestation för att sedan dra oss tillbaka till vårt hotell och välförtjänt ta igen lite sömn.

Tempelgata vi gick innan middag  

Kom fram till att jag faktiskt varit på det här templet förut men det gjorde inte så mycket       

Del av kvällens mat, det var nog det godaste jag ätit på myket länge!  

En sista posebild innan vi begav oss mot deras tunnelbanestation

Under natten vaknade jag många gånger. Varken vind eller regn var borta och när vi väcktes vid halv 6 såg vädret ungefär likadant ut. Vår lilla 60 m^2 hydda vajade och vobblade i vinden. De som bodde i mountain huten rådde oss att gå ner samma väg som vi kommit eftersom det var den kortare vägen. Dock var det brant och oinbjudande och vi bestämde oss för att leta oss uppåt till åttonde stationen. Kanske 300-400 m i höjdmeter upp på berget där en nedåtgående väg bärjade som skulle vara enklare. De verkade tveksamma men nickade till vårt beslut. En av de äldre männen som aldrig talat med oss innan log brett, knöt sin näve och sa "Challange" till oss innan vi gick ut genom dörren ut ur regnet.

Vi klättrade uppåt i säkert två timmar. Vi fick förbi mountain huts med oroliga små tanter som tittade på oss ur fönstret. Ur en mountan hut fick vi sex stycken följeslagare som ville gå i större grupp. Jag tyckte det var intressant. Vandringen var inte svår, terrängen var fortfarande relativt enkel förutom små partin där man faktiskt fick lov att klättra. Men vinden var enorm och piskade regnet mot oss, Mikael hade glömt sin luva till jackan och jag vet ärligt inte hur han stod ut med att ha vad som måste ha varit ett vattenfall ned för nacken.  Väl vid åttonde stationen tittade vi längtande upp emot toppen, "vi skulle kunna klara det". Alla höll med, vi skulle kunna klara det, men vi riktade ändå våra steg nedåt. Vi hade utmanat ödet ett par gånger förmycket.

På vägen ner tilltog vinden. Regn föll i alla riktningar, ibland uppåt, ibland nedåt, ibland horisontellt. Vindarna gick i omgångar och knuffade oss i sidled och hotade ibland att trycka en mot kanten. En gång kom en så pass kraftig vind att jag låg med 30 graders vinkel mot marken och faktiskt låg på vinden. Bara en liten del av min tyngd låg på fötterna och jag insåg att det nog var rätt val att gå nedåt, för det måste vara otroligt mycket värre på toppen. Vi kom ned till den plana delen och skyndade oss mot femte stationen. Väl där gick vi in i turistinformationen för att kolla när nästa buss gick. "No busses", "to windy". Det gick inga bussar, och värre var att de i informationscentrat inte heller hade så stor aning. De väntade på information från marken.

Vi satte oss ned, blöta och trötta och begrundade vårt beslut. Runt omkring oss sprang vad som verkade vara extra insatt personal, media och andra trötta vandrare. Efter någon timme tog de fram ett flyttbart värmeelement som vi kunde sätta oss ned och värma oss vid. En ring skapades snabbt och vi spenderade säkert 3 timmar där innan vi bestämde oss för att ta något att äta. Ett av restauranghusen var öppet men det låg 30 meter bort vilket innebar en snabb springtur i det piskande vädret. Inne i informationshuset såg jag snabbt att vindhastigheten gick mellan 30-35m/s. Medans vi satt i restauranghuset märkte vi hur vattnet i glasen subtilt gungade till vindens ljud. Det var faktiskt inte bara vattnet i glaset utan hela huset som gungade. Vi åt snabbt och skyndade oss tillbaka till informationscentrat.

Klockan 5 på kvällen öppnades vägen och vi kunde ta en buss nedåt. Vi hade varit där sedan 10.00 och var så otroligt glada över att äntligen vara påväg nedåt. När bussen släppte av oss på Kawaguchiko station kändes det overligt att faktiskt vara nedanför allt. Vi hade hört att tre människor låg på åttonde station med skador som gjorde dem oförmögna att klättra. 

Nere från mt Fuji igen, första stället där vi kunde ta en vettig bild utan att bli nedblåsta från berget  

Blöt blir man, men vi var aldrig riktigt uppgivna eller nedslagna  

Kommit fram till femta stationen därifrån bussen går  

Sitter runt värmekaminen för att försöka torka oss något  

Drevs av bensin/gasol + ström, brann 5 h i sträck medans vi var uppe  

Efter att det slutat regna kunde man gå ut för att snabbtorka i vinden, 30m/s vindar är rätt skönt när man inte är uppe på ett berg  Fotobombar Micke

Vi vaknade tidigt på morgonen för att kunna se lite av naturen i Kawaguchiko innan vi åkte för att ta oss upp för Fuji. Trots allt hade sjöarna ett rykte för att vara otroligt vackra också. Vi bodde direkt vid en av de fem sjöarna nedanför Fuji och bestämde oss för att ta oss dit innan vi gav oss av. Vi stötte på en lavendelfestival på vägen där allt som såldes var lila och väldoftande. T.o.m glassen som såldes hade kryddats med lavendel och färgats lila. Det var ganska mysigt eftersom det kändes väldigt inofficiellt och vi vandrade runt ett tag för att sedan ta oss till hotellet för att åka in till staden.

Väl inne i staden fick vi reda på att Mikael och Book inte skulle komma förrän 12.00 och klockan var bara 10.00 Vi gjorde därför oss iredo så långt vi kunde och gick för turistinformationen för att kolla läget. Trots allt hade väderrapporten sett väldigt dålig ut igår natt. 115 km/h vindar och tungt regn. Så pass dåligt väder så att man inte ville tro på det. Turistinformationen berättade att det stämde och sade att vi kanske inte borde klättra. Vi satte oss ned och diskuterade. Säkert måste vi ställa in? Kunde vi stoppa Mikael och Book innan de slösade tid på att ta sig hit? Nej de hade redan åkt...

Vi satt något slokna och funderade på vad vi kunde göra istället. Men någonstans i mig hade hoppet om att bestiga berget ännu inte dött. Jag kände i mitt hjärta fortfarande en gnista som viskade "du kan testa" och " det går alltid att vända". Mikael och Book ankom och vi började tala om vad vi hört från informationen. Men det rubbade inte dom. De skulle upp på mt Fuji oavsett hur långt man kom eller hur utsikten var. Jag visste att det var ett oinformerat och ganska ogenomtänkt beslut men gnistan av vilja tog eld och jag bestämde mig för att följa med om inte annat än att se till att vi alla kom ner ordentligt. Anna tog det sunda beslutet och bestämde sig för att åkta till Tokyo. Vi tog ett kort farväl och skämtade om att hon kanske fick komma och hämta oss om det blev riktigt illa.

Vi handlade kort och gav oss upp för berget. Lock efter lock fick vi i öronen medans bussen letade sig evigt uppåt och uppåt. Förbi gränser av skogar, hus och människor. Upp igenom molnen och vidare. Vi satt något nervösa och skämtade om allt möjligt, kanske för att lätta den nervositet vi alla ändå kände. Väl uppe på 5th station möttes vi av en mindre anordning av fem souvenirbutiker, ett templet och en information. Vi stannade 50 minuter för att vänja oss vid en lätta luften och började klättringen. 

Rent klättringsmässigt var det inget emot Mt Doom eller ens tongarino crossing som jag gjort i Nya Zeeland, kanske inte ens mot ett snabbt springtempo. Men jag fann det ändå svårt att finna andan och vi stannade ofta för att vila och att samla ihopp oss som grupp. Det märktes genast att vi hade lite olika fysik. Efter en måttlig tid på 2h och 20 minuter anlände vi vid vårt boende för natten. Tori-so en bergshydda där man för en anselig summa kunde stanna natten och få lite mat. Vi hade inte alls kommit så långt upp på berget som vi ville men å andra sidan så var vila och mat för viktigt för att fortsätta. Jag fick använda min nylärda och otroligt stöppliga japanska för att ta oss igenom formaliteter och betalning och vi lade oss med ganska gott humör. De i hyddan sade att de skulle väcka oss vid 23.00 för att ge oss gott om tid för att nå toppen så att vi kunde se soluppgången. Efter en lång tid av småsnack som sker när gamla vänner ska sova tillsammans så lyckades vi somna men hela tiden under natten vaknade jag av att vinden utanför slog hårt mot hyddan och att regnet börjat piska så kraftigt att Martins snarkningar inte längre hördes. Elektrisiteten giv av och på och jag började inse att det kanske skulle komma att finnas konsekvenser av vårt något modiga beslut att klättra.

Klockan 23.00 så väktes vi och fick förklarat hälften på japanska, hälften på engelska att "no climb", "must wait", "very bad weather", "tomorrow 6 AM". Något sög till i magen på mig när jag förstod att det faktiskt skulle kunna bli problematiskt att ta oss ned för berget. Men vi lade oss igen för att enligt de erfarnas råd vänta ut nattens oväder för att klättra vidare på morgonen. Någonstans i mitt huvud gjorde sig väderlekens information om 110km/hv vindar och kraftigt regn påmind. Men jag visste att jag skulle behöva alls sömn jag kunde för att kunna uthärda det och slöt ögonen för att sova. >>Fortsätting följer dag 23<<

En av de  fem sjöarna nedanför Mt Fuji, 1 minut från vårt hostel Togawaso  

Lavendeläng där en lavendelfestival hölls i närheten  

Överallt fanns små fotoramar där man kunde ta sitt kort  

Buss på väg upp till Fuji  

Martin, expeditionens linguist ser finurlig ut  

Jag, expeditionens medic, ser taggad ut  

Efter kanske 40 minuter hade bussen åkt ovan molnen  

Del av 5th station där bussen lämnade av oss   

Vi stannade ett tag för att vänja oss vid bergsluften och för att ta "före" bilder  

Lufttrycket var lite annorlunda på den här höjden vilket syndes på Martins chipspåse  

Införskaffade vandringsstanvar vilka inkuderade kartor över berget + små klockor så att man skulle kunna höra vanrandra om man inte såg - "strunt" tänkte vi  

Vandringen började plant och t.o.m lite nedåt  

Därefter var det mycket uppåt. Mikael, expeditionens bard, är skeptisk  

Pausbild på ett av rastställerna som normalt ska ha rätt bra utsikt, var mest moln för oss. Ibland kom ett moln och flög rakt förbi likt en dimma, var en häftig upplevelse  

Vissa partier var tuffare än andra men ändå inte riktigt omöjliga. Det var inte många som vandrade och vi kunde ta god tid på oss.  

Mikael tog ganska ofta täten  Nyligen ankommen till vårt boende Torii-so vilket antagligen tagit sitt namn från att det ligger precis vid den första Torii dörren uppe på berget

Nere från Fuji och tillbaka i Tokyo. Det var ett underbart äventyr i sig. Men mer om det när jag har tid att skriva. Förhoppningsvis imorgon kväll

Vi blev väckta tidigt av något oljud 06.30 Vi vände oss några varv och somnade om bara för att bli väckta av något oljud igen 07.30, denna gång vårt alarm. Vi började vandringen tidigt eftersom vi direkt efter den hade ett tight schema att hålla för att ta oss hela vägen till Kawaguchiko som ligger under Fuji. Totalt 6 h av tåg och spårvagn, det skulle bli en lång dag.

Men Magome var inte mindre vacker för det och solen sken för att leda oss under vår väg. Vi började gå längs den långa stigen mellan Magome och Tsumago som förr i tiden varit den väg postbärare tagit. Många av de nya tågvägarna och shinkansentågen har namn efter de gamla postvägarna. Längs med vägen såg vi hela tiden vacker natur, rinnande vattenfall, gamla stentavlor med inristningar.

När vi kommit halvvägs kommer ser vi ett något större hus på avstånd. Ur stiger en man, vinkar god dag och bjuder oss promt in på ”free japanese tea”. Han volentärarbetat tydligen i de här 250 år gamla vakthuset som en del av sin engelskakurs. Han är säkert över femti och även sextio men har ändå bestämt sig för att det är dags att lära sig något nytt. Han pratade ganska bra engelska men förstod inte allt vi sa men bad oss upprepa. Det var faktiskt en ganska trevlig stund och förutom te blev vi även bjudna på inlagda plommon, plommonvin, riskex och godis. Vi tackade för allt, lade några slantar i donationslådan, skrev en rad i gästboken och gav oss iväg. Vi hade bara hunnit halvvägs än.

Efter ett par imponerande vattenfall, mer vacker skogsnatur och ett antal tempel kom vi fram till Tsumago i alldeles för god tid. Vår buss gick inte på 2 timmar så vi tog oss för att se staden. På många sätt var den lik Magome men det var inte samma öppna dallanskap över den vilket gjorde den mindre vacker. I staden finns dock en kanal som leder ett vattenstråk genom byn och som byggts så att vattenfall finns med jämna mellanrum.

Nu har jag åkt i sex timmar med 4 olika tåg, en spårvagn och sprungit för att hinna med ett tågbyte på 3 minuter. Dock fick vi skjuts till en utlivs/sportbutik så att jag kunde handla vantar och lampa och Anna kunde köpa regnbyxor. Jag ser fram emot att få klättra upp på ett berg imorgon bara för att få sträcka på benen. Imorgon kommer inget inlägg eftersom jag förhoppningsvis är uppe på fuji. Just nu verkar väderförhållanden vara suboptimala med kraftiga vindar och risk på regn. Vi ska höra oss för imorgon om vi blir tvugna att ställa in eller inte.

Början på vandringen, vi lämnar Magome med morgonsol  

Första delen var uppför vilket innebar en hel del trappor  

Med jämna mellanrum fanns de här  

Vattenhjul längs med vägen 

 Mur som byggts för att skydda bilvägen, delvis återtagen av naturen  

Någon som hittat ett smart kylningssystem  

Stentavla längs vägen  

Tempel längs vägen  

Övergång mellan perfecturerna(ungefär som våra län), efter det var det mest nedför kvar  

Solen lös hela vägen längs vandringen  

Bild tagen av den vänlige mannen som bjöd oss på te och godsaker mot lite engelsk konversation  

Silvertejp verkar vara lösningen på lite vadsom i Japan också  

Skogsbäck  

Mens and womans waterfall, men vilket är vilket? Stog inte på skyltarna.  

Mens and womans waterfall, men vilket är vilket? Stog inte på skyltarna.  

Tveksam bild, mindre än hälften av vandringen kvar  

Träffade en häst på vägen  

Vattenrännan i Tsumago, utgjordes av ett rätt fint men onödigt(?) ledningsyste   Kanske är stenformationerna till för att saker ska fastna och inte flyta med längs med vattnet? I slutet av varje ränna finns även järnkrokar som kan fånga upp större objekt

Idag blev en resedag. Vi åkte halvtidigt från Hiroshima för att ta tre olika tåg och en buss fram till Magome uppe i Japans berg. Det är nästan oförsämt hur smidigt allt går i det här landet. Man förbereder sig, kollar upp kartor och lägger upp reservplaner bara för att allt på något vänster ska lösa sig med struktur och engelska skyltar. Vi anlände sent på eftermiddagen till Magome och klev av i något som var en underbar syn. Det är en vacker bergsby, omgiven av berg och omgivningen frodande av risplantage och andra odlingar. Husen är vackra och välskötta, på båda sidorna om byns "huvudgata" rinner vatten som sprider sitt porlande ljud genom vardagssorlet av människor, affärer och restauranger.

Vi hann lagom med att köpa middag innan butikerna stängde men nöjde oss rätt bra med att äta den i godan ro på hotellet. Efteråt så gick vi genom den lilla staden medans solen sakta gled ner längs bergskanten för att i några sista minuter dränka bergen, staden och naturen i ett rött skimmer. Det är vackert här. Men inte bara vackert utan fridfullt. Det rullar förbi någon bil då och då. Men annars är det stillsamma vardagsljud av fågel, lugn konversation trevliga restauranger och folk man går förbi. Jag har även hunnit med att planera min resa till Okinawa lite noggranare efter råd från ett par vänner som varit där i två veckor. Istället för att stanna på huvudön och i Naha som tänkt åker jag istället till Zamami vilket är en av de mindre öarna vilket ska ha vackrare natur och bättre möjligheter för att njuta. Det är roligt att hur mycket man läser på internet och försöker tillägna sig så kan man få så mycket bättre råd och tips på bara en kvart av någon som redan gjort det. Nu ska jag njuta av att läsa lite bok och ladda upp inför morgondagens vandring mellan Magome och Tsumago. Det blir underbart!

Början på resan till Magome  

Snabb bild av staden innan Magome -Nakatsugawa  

Den första synen som hälsade oss välkomna till Magome när vi steg ur bussen  

"Huvudgatan" som leder uppåt mot vårt hostel  

Långs gatan ligger souvenirbutiker, restauranger och annat. Längs med gatan porlar vattnet friskt  

Hela tiden i bakgrunden ser man bergen, mäktigt och vackert  

På upptäktsfärd  

Ettt av risfälten i staden  

Solen är strax på väg ner bakom berget, fortfarande mycket kvar att se  

Hela tiden finns anläggningar i nivåer för att tillåta vatten att samlas i lagom mängder så att man kan plantera ris i lagom stora mängder för ett fält  

Alldeles dags solnedgång  

Följde det rinnande vattnet tills det tog slut, hamnade mitt ute på ett fält  

Skylt för morgondagens vandring, bara 8 km men ska vara packad med saker att se  

Rött sken av solnedgången  

Ensam vandrare?

Idag blev det en tidig start. Vi åkte direkt till Peace memorial park här i Hiroshima vilken är dedikerad som ett minne av atombomben som fäldes, tragedin och skadan den orsakade men också till ett strävande efter fred. Det var mäktigt att komma till parken, inte bara pga det som hänt men också på grund av de känslor som födds. Jag väntade mig att det någonstans skulle finnas en hint av illvilja mot omvärlden som orsakat denna skada. Men det fanns inte, någonstans. Istället möttes jag av igen och igen av momument, petitioner och information om att hålla världsfreden. Det viktigaste i hela parken kändes som att en liknande händelse aldrig fick hända igen, för någon.

I parken brinner den eviga flamman donerad från Kabo Daishis sista eld innan han gick in i evig dvala. Den eviga flamman i parken har sagts att den kommer brinna tills det sista kärnvapnet i världen har försvunnit. Det ekar en stor stark klocka som sjunger sina vibrationer in i alla som går mindre än 200 m ifrån. Vem som helst som önskar verka för världens fred kan ringa i klockan och den ekar i sin eviga klang. Inne i själva museet finns föremål från händelsen, kläder, föremål och ägodelar som skadats eller halvt förstörts av bomben. Vardera berättar en historia om sin ägare med namn, vad personen gjorde vid händelsen och när den dog och av vilken skada. Allt för att minnas att alla som dog var människor, var och en. Monumenten är otaliga, för de barn som dog, för de skolungdomar som offrat sin skolgång för att hjälpa till med arbete under kriget och för de otaliga döda och för det lidande som funnits.

Efteråt åt vi på ett känt ställe som hete Okomyaki-village där det var flera våningar som man åkte till via hiss. Varje våning hade 7-10 ställen med eget stekbord som serverade okomyaki. Det var trevligt att se livet och sorlet som sorlade i alla platsens hörn och stället. Vi valde slumpmässigt ett litet krypin och överraskades med en kock som talade okej engelska.

På eftermiddagen åkte vi till Miyajima vilket är en ö utanför Hiroshima. Det var en vacker och livlig shoppinggata, ett tempel(Itsukuhima) som var byggt upphöjt över marken för att tillåta tidvattnets flöde att komma och gå. Utanför templet mitt i vattnet stog en stor Toridörr. Jag har inte hunnit läsa dess betydelse men under dagen såg vi små båtar komma och gå genom dörren, men de som åkte genom dörren landsteg aldrig utan vände genast för att sedan åka till havs. Sedan gick vi till Daishoin temple vilket vi hört att det skulle vara ett av de större och vackrare templena i västra Japan och det stämde. Templområdet var stort som två, kanske tre andra tempel och verkade otroligt välmående med mängder av statyrer, utställningar, guld och glaumor. Inget inträde togs utan det fanns en enkel offerskål för den som ville bidraga. 

Som en avslutning bestämde vi oss för att bestiga det lokala berget. Eller rättare sagt vi tog en lift till 1 km under toppen vandrade upp, njöt av att se bukten i alla vädersträck och började en lång vandring nedför berget. Redan efter att ha vandrat upp till toppen vilket endast tog 30 minuter var vi ganska trötta(vi hade haft en lång dag och gått upp runt åtta). Vi började en lång nedåtvandring som bestog av trappsteg blandat med underbar natur och sevärigheter i två timmar. Väl nere hann vi precis med på färjan tillbaka, handlade mat på en lokal supermarket och åkte direkt till hotellet. Nu sitter vi och försöker få morgondagens vandring mellan Magome och Tsumago att gå ihop med att vi måste åka direkt till Fuji samma dag. Vi tror att vi har löst det :). Nu är det sovdags!

AS-dome, en av byggnaderna som var belägen direkt under atombomben när den exploderade. Eftersom kraften kom direkt uppifrån så klarade sig många av väggarna   

Fredsklockan, tillgänglig för alla.

Momument över de döda och lidandet i Hiroshima. I bakgrunden ses den evigt brinnande flamman och A-dome.  

Lunch!

Staty i en anonym rondell på väg till Miyajima  

Toridörren i lågvatten sett från färjan  

Väl i land kunde man nuddda den(nästan), man kunde om man ville vade ut vid extremlågvatten för att nudda dörren.  

På hela  ön gick det runt renar vilka var helt orädda för människor och lät sig klappas fritt  

Tempel(Itsukushima shrine) innanför toridörren, notera till väster att templet ligger upphöjt från marken för att tillåta tidvattnet att komma och gå  

Väktare utanför en dörrarna i det större templet (Daishoin temple)  

Bönerullar vilka man kunde snurra för att be om motsvarande kunskap som en av suttrorna  

Åka upp en bit på Mt. Misen  

Första utposten på Mt Misen(430m ovan hav)  

På väg till toppen  

Utsikt från toppen(535m ovan hav)      

Man såg 360 grader runtom och hur Hiroshima utbredde sig på andra sida av bukten, det var riktigt vackert  

Utsikt på vägen ned från berget  

Peppbild efter ca 1h av konstant gående i trappor  

Vi gick förbi en dam som har olika höjd på sina öppningar för att styra vattenpassage beroende på nedbörd  

Vattenfall längs nedfärden fanns det gott om  

Toridörren vid högvatten samtidigt som en av båtarna är påväg igenom för att sedan vända innanför och åka ut i bukten in igen

Tidigt upp, iväg direkt. Christofer packade sina väskor så tjock han kunde och fick faktiskt ner allting utan allt för stora problem. Vi gav oss av tillsammans och skiljdes efter ett längre farväl när han skulle ta ett annorlunda tåg än oss för att komma till flygplatsen. Efter det fortsatta jag och Anna på vår långa resa till Hiroshima. Vi åkte 3 timmar och 30 minuter för att ta en paus i Himeji och besökta Himeji-jo(Himeji Castle), slotter var magnifikt från håll men i all ärlighet var insidan rätt kal. Det var få dekorationer och väldigt enkel still på det hela. Det var dock otroligt häftigt att se det enorma arbetet som måste ha krävts för att skapa balkar, pelare och allt i den storleken som krävs för att bygga ett så stort slott. Bara armräckena måste ha krävt otroligt stora träd för att skapa. Vi gick runt och njöt lite av att få en paus efter det långa tågfärden för att sedan hoppa på och åka den sista timmen till Hiroshima.

Väl i Hiroshima så kändes verkligen som att vi kommit någonstans tropiskt. Här är det höga kullar, berg i bakgrunden och märktbart kvavare och varmare. Vi tog oss till vårt hostel, lämnade väskor, gjorde upp en plan för imorgon och åkte centralt för att hitta något att äta. Det blev Udon vilket är tjocka nudlar. Det var okej men det finns så mycket annat i Japan som är så mycket godare. Vi gick runt en stund och tittade lite på  nattlivet här i Japan under fredagskvällen. Det var första gången jag faktiskt sett Japaner som varit ute för att festa och som varit märkbart alkoholpåverkade. Nu sitter jag på hotellet och talar med två schweitsare, en iran och en fransman om lite allt möjligt i världen. Det är inte helt fel. Imorgon blir det Hiroshima peace memorial museum och en ö som ligger en bit utanför vars namn jag inte kommer ihåg nu. Godnatt!

Regn på vägen till Himeji  

Himeji-jo i fjärran  

På väg upp till slottet  

Strax där  

Lite små dörrar på det här stället  

Model på hur hela slottet sett ut tidigare  

Närbild på huvubyggnaden  

ÖVersiktsbild på hela slottet  

Modeller eller människor? De var otroligt välgjorda  

Bärstol som stod inte på Himeji station  Första intryck av Hiroshima