Jag började dagen precis som förutspått att sysselsätta mig ömsom med läsande ömsom med datorspel. Jag hade från början sagt att idag fick bli en sådan där dag man ofta önskar att man hade. En dag då ingenting egentligen skulle hända, en dag att komma ikapp och en dag där man kunde göra helt som man ville. Regnet och vinden ylade utanför fönstret och jag och de andra i hostelet satt i det gemensamma utrymmet. Vissa talade, spelade instrument, lagade mat men många satt också ensamma vid sina telafoner, datorer eller musikspelare. Det var ganska trevlig stämning även om jag mest satt för mig själv och tog det lugn och för första gången på 32 dagar lyssnade till mig egen musik.

Runt 15.00 tröttnade jag, jag orkade inte ta det lugnt längre och jag ville faktiskt känna av vad en tyfon var. För mig är det något i sig att uppleva. Jag frågade personalen om den fanns någon hög kulle i närheten, de såg mest förvånade ut och frågade om jag var påväg ut. När jag svarade ja så tittade han snabbt på min karta och föreslog en närliggande marknad som tydligen var en lokal sevärdighet. Inte det jag ville ha men bättre än ingenting. Jag tog på mig regnjacka, regnbyxor och sandaler och ansåg mig själv tyfonredo.

Vinden och regnet var inte så illa, värre var när jag kom fram till liknande affärsgator som jag besökt igår där det var tak och vindstilla. Den varma och vattentäta luften höll på att koka mig innan jag hittade ut i svalt regn och rusk igen. Jag vandrade ett tag, läste min karta som sakta höll på att förfalla mer och mer varje gång jag tog upp den, insåg att jag var vilse och letade mig bakåt med minnet. Jag vandrade tillbaka längs gatorna jag gått och hittade tillbaka till hostelet men gav inte upp där. Jag fick en insikt att om det var något jag ville se så var det havet i storm. Nahas enda strand fanns nära och jag funderade på om det inte skulle vara värt att ha satt foten på en av stränderna iaf. Jag gav mig av längs gatorna igen, vinden ökade i takt med varje kvarter närmare havet jag kom och medans jag gick längs gatorna närmast havet så var vinden riktigt stark. Fortfarande inte fujistark men jag insåg att jag inte borde bli ute länge eftersom jag blivit blöt och började bli trött. Jag hittade stranden utan problem och stod och stirrade på motorvägen som gick 200 m utanför strandkanten. De hade faktiskt dragit motorvägen 200m utanför stranden. Så gör man här, vägar och lokaltrafiksspår flyttar sig inte för människor och saker utan saker och människor flyttar eller anpassar sig för att låta dem passera den kortaste vägen. Jag gick ut på stranden beundrade det otroligt blåa vattnet som nog varit underbart att snorkla eller dyka i, stod en stund och gav mig sedan av till hostelet igen. Halvvägs tillbaka övergick regnet i ett skyfall och jag insåg att det nog var sant som det var sagt att det skulle ta i nu mot kvällen.

Jag har nu tillbringat resten av kvällen med böcker, serier och facebook. Det verkar dock som att mitt plan kommer att lyfta imorgon och jag får väl vara nöjd med det iaf. Det ska bli skönt att veta att hotellet jag kommer till i Tokyo är min sista anhalt innan jag får komma hem till Sveige och sluta byta sängplats varannan eller var tredje dag. 

Folk på hotelet står och spanar in värdet  

Utsikt från hostelet, man kunde i vattendraget se hur vinden ibland fick vågorna att gå motströms  

Ut på gatorna och leta äventyr  

Vinden var så stark att den ryckte löv och grenar från träd  

Första anblick av havet      

Hitta strand  Bara små krusningar i vattnet, jag undrade varför

Tills vad jag såg vad som måste vara vågbrytare längre ut  

Mera rusk på vägen tillbaka  

It trapphuset rinner en lidan flod nedför. Takvåningen som normalt används som torkvåning är avspärrad  Blir att sitta och ta det lugnt resten av kvällen