Jag vaknade alldeles för tidigt igen, klockan 06.00 och gav mig av mot tågstationen. Jag stannade till i Onumaukoen på väg till Sapporo för att njuta av den vackra natur som skulle finnas där. Och vacker var den. Jag vandrade två slingor på runt 75 minuter och njöt av det som bäst skulle kunna beskrivas som en miniskärgård. Det var små vackra öar vilka man vandrade mellan via vackra broar. Skön de låg i var otroligt vacker och på andra sidan låg ett berg vilket tillät en hel del vackra vyer. Mitt i vandringen släppte fästet för min sandal baktill på vänster fot. Jag tittade förvånat ned och såg att metallspännet som höll ihop hälremmen med resten av skon. Jag var mest road av att jag lyckats gå så mycket att skorna gav upp men funderade också på om det var dags att köpa nya. Jag satte ihop remmen med resten av skon med en plastbit från paraplyet, en märkligt effektiv lösning som visade sig skulle hålla hela dagen ut.

Allting var frid och fröjd fram tills att jag skulle åka vidare till Sapporo då jag märkte att mitt railpass var borta. Det var mest irriterande eftersom Sappororesan var den sista resan jag tänkt göra med passet men jag blev ändå arg över att jag aldrig kan hålla koll på saker. Jag sakade det kommande tåget vilket betydde att jag fick lov att vänta minst 2 h på nästa tåg varesig jag hittade passet eller inte. 60 minuter senare var det enda jag hittat ett enormt lågt blodsocker och en allt större irritation. Jag satt och stirrade argt på väggen tills min hjärna tröttade både på mig, mitt blodsocker och tankarna om  onödiga utgifter och obetänksamhet som skuttade runt i mitt huvud. Jag tvingade i mig lite kakor eftersom det var det enda som såldes på plats och köpte en biljett varpå jag förstod varför japanerna är så avundsjuka på railpasset. Den var ganska dyr, men å andra sidan var vi ganska mitt ute i vildmarken, det var en lång tågtur och det fanns inte så mycket alternativ.

Framme i Sapporo hade blodsockret och humöret börja vända och jag njöt till och med av orienteringen och kartläsandet som krävdes för att hitta hotellet. När jag frågat i informationen vad som fanns att se var det tydligen ännu ett berg med en lift upp som var "stadens specialitet" och jag suckade lite. På hotellet fick jag dock reda att 7/7 i japan är en helgdag. Tydligen är det ett tillfälle där man skriver ner en önskan på en lapp, bakar(äter?) nudlar och går till tempel. De på hotellet skulle anordna ett firande och de bjöd in alla som ville. Jag funderade hela 3 sekunder innan jag kastade berget åt sidan. Jag skulle ändå behöva planera för flyget imorgon vilket krävde att jag var på hotellet.

Det var en ganska trevlig tillställning där jag fick skriva en lapp med pensel, fånga nudlar och annan mat som kom åkande förbi i en bamburänna. Det var inte så många på hotellet som hade tagit erbjudandet men vi blev sju st iaf, jag stannade en dryg timme, njöt lite av stämningen och försvann sedan för att planera för morgondagen. Det är märkligt hur lite tid jag haft för att bara nöjesläsa och bara slappna av under den här resan. Men det beror antagligen väldigt mycket på att jag alltid åker vidare till nya ställen hela tiden. Det kräver ganska mycket planering och jag hoppas att Okinawa blir en mer avslappnad plats.

En första vy av Onumakoen  

Blommande näckrosor överallt  

Vackra broar mellan alla de små öarna  

Hela tiden fanns berget i bakgrunden  

Vinden vände ibland på näckrosbladen    

Ajdå, trasig...  

2 minuter senare fixad      

Efter lite tänkande blev det tåg igen

Fånga nudlar med ätpinnar, inte så enkelt  

Men är man tillräckligt många fångar någon det alltid  Vänliga japaner vill alltid fotografera en :)