Idag var helt klar en kort dag. Vi började med sovmorgon till nio och lämnade inte hostellet förrän tolv. Det var otroligt skönt och det lät mig komma ikapp med bloggen. Det är trevligt att blogga men jag har en ovana att vilja skriva tillräckligt vilket i mitt fall ofta blir väldigt långt.

Vi började med att åka till Nakano för att besöka Nakano broadway som tydligen skulle vara Akihabara(massa figurer, manga och animerelaterade föremål). Vi hittade direkt in på en shopping och restauranggata för att äta lunch och betalade hela 400 yen(28 kr) för en stor skål med ramen och diverse saker. Mätta och belåtna tog vi oss till Nakano broadway för att utforska. Det var exakt som Akihabara, fast billigare och med äldre serier och karaktärer. Vilket betydde att vi kände igen otroligt många fler och att de var mycket attraktivare att köpa. Jag klarade mig dock från att köpa men lade till det på listan för min sista shoppingrunda i Tokyo. Efteråt åkte vi till Ikebukoro för att utforska Sunshine city(affärsbyggnad) mer noggran. Vi gick till disney store och pokemon centrum igen men efter det så gick vi mest omkring och strosade.

Det var i princip allt vi hann idag. Men ändå är jag rätt nöjd. Vi får se vad som väntar imorgon, troligvis blir det Kamakura vilken har Japans näst största buddastaty på 13.25 m och en hel del vackra tempel. Nu ska jag för första gången på länge lägga mig i god tid och hinna läsa lite av boken jag fått låna av Anna.

Tillbaka på pokemon center  VI åkte upp till 59:de våningen i Sunshine city för att tjuvtitta lite på utsikten, inte riktigt lika högt som Tokyo Skytree men fortfarande högt!

Vi började dagen återigen i Akihabara där vi spenderade hela dagen med Martin och Book. Det var deras sista dag och de ville precis som Christofer handla några av de tiotusentals fugurerna som fanns i området. Vi gick runt länge innan de hittade just vad de ville ha. När det finns tusen och åter tusen saker att välja på blir man lätt petig. Men det var roligt. Vi stannade för att spela lite arkad, åt snacks och pratade om allt möjligt. Kanske pratade vi mycket om Fuji men vi var fortfarande så uppfyllda med det. Det var en skön om något enkel dag. Den gick mest ut på att gå runt och hitta saker till Martin att köpa, han köpte tre större figurer vilket är alldeles förmycket eftersom de helst ska fraktas i sin kartong. När han insåg detta log han bara, sade att han hade en extra väska han kunde checka in och gick in på närmaste butik och köpte en resväska vilken han vackert släpade runt på resten av dagen.

På kvällen så åt vi på en yakinikurestaurang där man får grilla sitt eget kött. Det var det GODASTE vi ätit på hela resan. Köttet var så otroligt gott att till och med jag tyckte att det var värt de extra pengarna vi lade på det. Förutom det så lade vi till nomehodai vilket är gratis drinkar i ett visst antal minuter. Stället hade bara 90 minuter men under dessa hand vi sänka ungefär 6 drinkar var och tjänade därmed in priset vi betalat ungefär 3 gånger. Det var en skön kväll när vi pratade om allt och inget. Det var en kväll mellan vänner och jag njöt enormt. Efter en kort promenad skilldes vi vid deras tunnelbanestation för att sedan dra oss tillbaka till vårt hotell och välförtjänt ta igen lite sömn.

Tempelgata vi gick innan middag  

Kom fram till att jag faktiskt varit på det här templet förut men det gjorde inte så mycket       

Del av kvällens mat, det var nog det godaste jag ätit på myket länge!  

En sista posebild innan vi begav oss mot deras tunnelbanestation

Under natten vaknade jag många gånger. Varken vind eller regn var borta och när vi väcktes vid halv 6 såg vädret ungefär likadant ut. Vår lilla 60 m^2 hydda vajade och vobblade i vinden. De som bodde i mountain huten rådde oss att gå ner samma väg som vi kommit eftersom det var den kortare vägen. Dock var det brant och oinbjudande och vi bestämde oss för att leta oss uppåt till åttonde stationen. Kanske 300-400 m i höjdmeter upp på berget där en nedåtgående väg bärjade som skulle vara enklare. De verkade tveksamma men nickade till vårt beslut. En av de äldre männen som aldrig talat med oss innan log brett, knöt sin näve och sa "Challange" till oss innan vi gick ut genom dörren ut ur regnet.

Vi klättrade uppåt i säkert två timmar. Vi fick förbi mountain huts med oroliga små tanter som tittade på oss ur fönstret. Ur en mountan hut fick vi sex stycken följeslagare som ville gå i större grupp. Jag tyckte det var intressant. Vandringen var inte svår, terrängen var fortfarande relativt enkel förutom små partin där man faktiskt fick lov att klättra. Men vinden var enorm och piskade regnet mot oss, Mikael hade glömt sin luva till jackan och jag vet ärligt inte hur han stod ut med att ha vad som måste ha varit ett vattenfall ned för nacken.  Väl vid åttonde stationen tittade vi längtande upp emot toppen, "vi skulle kunna klara det". Alla höll med, vi skulle kunna klara det, men vi riktade ändå våra steg nedåt. Vi hade utmanat ödet ett par gånger förmycket.

På vägen ner tilltog vinden. Regn föll i alla riktningar, ibland uppåt, ibland nedåt, ibland horisontellt. Vindarna gick i omgångar och knuffade oss i sidled och hotade ibland att trycka en mot kanten. En gång kom en så pass kraftig vind att jag låg med 30 graders vinkel mot marken och faktiskt låg på vinden. Bara en liten del av min tyngd låg på fötterna och jag insåg att det nog var rätt val att gå nedåt, för det måste vara otroligt mycket värre på toppen. Vi kom ned till den plana delen och skyndade oss mot femte stationen. Väl där gick vi in i turistinformationen för att kolla när nästa buss gick. "No busses", "to windy". Det gick inga bussar, och värre var att de i informationscentrat inte heller hade så stor aning. De väntade på information från marken.

Vi satte oss ned, blöta och trötta och begrundade vårt beslut. Runt omkring oss sprang vad som verkade vara extra insatt personal, media och andra trötta vandrare. Efter någon timme tog de fram ett flyttbart värmeelement som vi kunde sätta oss ned och värma oss vid. En ring skapades snabbt och vi spenderade säkert 3 timmar där innan vi bestämde oss för att ta något att äta. Ett av restauranghusen var öppet men det låg 30 meter bort vilket innebar en snabb springtur i det piskande vädret. Inne i informationshuset såg jag snabbt att vindhastigheten gick mellan 30-35m/s. Medans vi satt i restauranghuset märkte vi hur vattnet i glasen subtilt gungade till vindens ljud. Det var faktiskt inte bara vattnet i glaset utan hela huset som gungade. Vi åt snabbt och skyndade oss tillbaka till informationscentrat.

Klockan 5 på kvällen öppnades vägen och vi kunde ta en buss nedåt. Vi hade varit där sedan 10.00 och var så otroligt glada över att äntligen vara påväg nedåt. När bussen släppte av oss på Kawaguchiko station kändes det overligt att faktiskt vara nedanför allt. Vi hade hört att tre människor låg på åttonde station med skador som gjorde dem oförmögna att klättra. 

Nere från mt Fuji igen, första stället där vi kunde ta en vettig bild utan att bli nedblåsta från berget  

Blöt blir man, men vi var aldrig riktigt uppgivna eller nedslagna  

Kommit fram till femta stationen därifrån bussen går  

Sitter runt värmekaminen för att försöka torka oss något  

Drevs av bensin/gasol + ström, brann 5 h i sträck medans vi var uppe  

Efter att det slutat regna kunde man gå ut för att snabbtorka i vinden, 30m/s vindar är rätt skönt när man inte är uppe på ett berg  Fotobombar Micke