Igår var nog vad jag anser som resan sista dag. Idag har varit en avrundning. En chans att varva ner och låta mig landa inför hemresan. Jag har åkt runt i Tokyo med mitt endaskort som betalat av sig på en halv dag. Åkt åt rätt håll, åkt åt fell håll, åkt med fel tåg och frågat mig fram till en massa olika platser som jag redan varit på. Det tog mig halva dagen innan jag insåg att jag fortfarande gick med mina snabba målmedvetna ta-mig-framåt steg. Jag började istället se mig om och börja handla souvenirer i en mer lagom takt. Och det är egentligen vad jag gjort idag. Åkt runt till olika stället och handlat souvenirer. Inte så märkvärdigt men det har varit en skön dag men jag kan nog inte klassa det som en del av min resa egentligen.

Det här är vilostationen efter det långa loppet, vattenpausen och andningsrummet. Ni förstår säkert. Därför blir det här det sista blogginlägget som jag skriver. Jag har haft en underbar resa, både resan själv men fram för allt att jag kunnat resa tillsammans med mina vänner. Det kommer finnas så många saker som vi kommer kunna prata om tills vi blir gamla och grå. Gången vi blev fast på Fuji, att man ska ut och festa i Roppongi(vilket vi aldrig gjorde) fastän man är halvdöd och så mycket annat. Resan har varit ett välbehövt stopp i mitt annars något omedvetet stressiga liv. Ett nödvändigt steg åt sidan från den vanliga räls som man så omedvetet följer. Jag har fått tid att titta på mig själv, spektrat av de tusen nyanser som utgör en person, men även världen och vad som finns i den. Fått tänka till och placera saker där jag tycker att de hör hemma. Sånt där som man skulle vilja kunna göra hemma men inte riktigt kan för att man som sagt är fast på sitt utstakade spår.

Slutligen vill jag tacka alla som följt eller tittat in under resan, i snitt 6 st/dag har besökt bloggen och det har fått mig att engagera mig mer. Något som jag själv kommer kunna uppskatta när jag går tillbaka till den här bloggen för  att minnas. Därför säger jag tack, och lämnar något nedan som jag inte gjort på länge. Det är en tankevurpa som ännu inte är putsad till poesins fulla potential. Men det fixar jag senare, just nu ska jag duscha, borsta tänder och läsa en bra bok och planera min allra sista dag i Tokyo.

Ha det fint, vi syns i Sverige

Magnus

A journey

I go, but do not leave,
I arrive, but am not there
I am on the path inbetween.

For as past always is behind,
traces are always there to find,
and as future is always on our mind,
it is not a place we easily find.

Also now often invites past and future,

makes us remember,

sparks the ember,

of past and future pleasure and pain

Dagen började med att jag förströdde tid så länge jag kunde på hostelet. Jag läste bok och hänge samtidigt mina sandaler på tork i de ännu friska vindarna på taket. De var dyblöta sedan igår och jag hoppades på att någon av fukten skulle försvinna iaf. På bara 1 h och 30 min i den kraftiga vinden och värmen var de nästan helt torra och jag kunde lämna hostelet med helt torra kläder och en nästan helt torr packing. Det var en skön dag och vinden lekte ännu starkt i luften. Men det fanns inget regn. På väg till flygplatsen blev tågvagnen så packad att vi nästan stod på varandra men jag var ganska van vid det här laget. 

Jag åt en knapp lunch på flygplatsen och läste bok och småslummrade i nästan 3 h innan mitt plan gick. Det var dessutom försenat. Men planet lyfte och flög iväg och jag kände mig ändå nöjd med att äntigen vara på väg till sista anhalten innan hemflyget. Jag tittade upp hur flyget såg ut och såg att jag bokat en resa med 3 h 45 minuter stop i London av alla ställen. Jag ryckte på axlarna och tänkte att 3 h 45 minuter går ganska snabbt när man blivit expert på att fördriva tid. Dessutom måste det ju finnas något att gå och titta på flygplatsen. Vi landade lagom så att jag fick springa till tåget som jag skulle med och missade den inplanerade middagen. Efter att ha åkt den längsta sträckan in till Tokyo central köpte jag smörgåsar och försökte hitta ett hörn att äta vid eftersom man får väldigt sneda blickar av folk om man går och äter. Det fanns ingenstans så jag åt när ingen var i närheten medans jag tog mig mellan stationerna för att komma fram till hotellet. Idag skulle jag dessutom faktiskt sova på ett hotell, eget rum, AC, tv, kylskåp och allt. Lite dyrare men jag hade resonerat att det skulle bli en bra avvarvning på tillvaron och att "framtida Magnus" skulle uppskatta det. Det stämde.

Efter att ha frågat om vägen ett par gånger och hittat fram inventerade jag vad jag köpt för souvenirer hittills och vad jag skulle vilja köpa. Jag hade till min förvåning köpt ganska lagom med souvenirer vilket betydde att det jag köpt var trevliga saker men att det fortfarande fanns plats för mer. Imorgon och övermorgon skulle jag få gå igenom Tokyo och äntligen få överväga vilka av sakerna jag tittat på som jag ville göra plats för i min packning. Jag gick för att handla en ordentlig middag och sitter nu och låter mig slappna av i vetskapen på att det är slutletat på nya hotell och att jag snart är tillbaka. Resan har nog varit precis lagom lång för mig. Jag har njutit av tiden jag spenderat här i landet men jag har nu precis slagit om till att tycka att det ska bli skönt att komma hem. Dags att sova, imorgon blir det shoppingrace i Tokyo.

Ganska bra utsikt från takvåningen på hostelet i Naha  

Solen tittar fram lagom till att jag åker, varmt!  

Lyfter och lämnar Okinawa bakom mig  

Framme vid huvudön igen, fälten är spikrakt dragna  

Precis innan man landar på Narita finns en golfplats som jag börjar känna igen nu. Verkar vara hyfsat svår med alla bunkrar och hinder som finns  Mitt rum de sista dagarna i Japan!

Jag började dagen precis som förutspått att sysselsätta mig ömsom med läsande ömsom med datorspel. Jag hade från början sagt att idag fick bli en sådan där dag man ofta önskar att man hade. En dag då ingenting egentligen skulle hända, en dag att komma ikapp och en dag där man kunde göra helt som man ville. Regnet och vinden ylade utanför fönstret och jag och de andra i hostelet satt i det gemensamma utrymmet. Vissa talade, spelade instrument, lagade mat men många satt också ensamma vid sina telafoner, datorer eller musikspelare. Det var ganska trevlig stämning även om jag mest satt för mig själv och tog det lugn och för första gången på 32 dagar lyssnade till mig egen musik.

Runt 15.00 tröttnade jag, jag orkade inte ta det lugnt längre och jag ville faktiskt känna av vad en tyfon var. För mig är det något i sig att uppleva. Jag frågade personalen om den fanns någon hög kulle i närheten, de såg mest förvånade ut och frågade om jag var påväg ut. När jag svarade ja så tittade han snabbt på min karta och föreslog en närliggande marknad som tydligen var en lokal sevärdighet. Inte det jag ville ha men bättre än ingenting. Jag tog på mig regnjacka, regnbyxor och sandaler och ansåg mig själv tyfonredo.

Vinden och regnet var inte så illa, värre var när jag kom fram till liknande affärsgator som jag besökt igår där det var tak och vindstilla. Den varma och vattentäta luften höll på att koka mig innan jag hittade ut i svalt regn och rusk igen. Jag vandrade ett tag, läste min karta som sakta höll på att förfalla mer och mer varje gång jag tog upp den, insåg att jag var vilse och letade mig bakåt med minnet. Jag vandrade tillbaka längs gatorna jag gått och hittade tillbaka till hostelet men gav inte upp där. Jag fick en insikt att om det var något jag ville se så var det havet i storm. Nahas enda strand fanns nära och jag funderade på om det inte skulle vara värt att ha satt foten på en av stränderna iaf. Jag gav mig av längs gatorna igen, vinden ökade i takt med varje kvarter närmare havet jag kom och medans jag gick längs gatorna närmast havet så var vinden riktigt stark. Fortfarande inte fujistark men jag insåg att jag inte borde bli ute länge eftersom jag blivit blöt och började bli trött. Jag hittade stranden utan problem och stod och stirrade på motorvägen som gick 200 m utanför strandkanten. De hade faktiskt dragit motorvägen 200m utanför stranden. Så gör man här, vägar och lokaltrafiksspår flyttar sig inte för människor och saker utan saker och människor flyttar eller anpassar sig för att låta dem passera den kortaste vägen. Jag gick ut på stranden beundrade det otroligt blåa vattnet som nog varit underbart att snorkla eller dyka i, stod en stund och gav mig sedan av till hostelet igen. Halvvägs tillbaka övergick regnet i ett skyfall och jag insåg att det nog var sant som det var sagt att det skulle ta i nu mot kvällen.

Jag har nu tillbringat resten av kvällen med böcker, serier och facebook. Det verkar dock som att mitt plan kommer att lyfta imorgon och jag får väl vara nöjd med det iaf. Det ska bli skönt att veta att hotellet jag kommer till i Tokyo är min sista anhalt innan jag får komma hem till Sveige och sluta byta sängplats varannan eller var tredje dag. 

Folk på hotelet står och spanar in värdet  

Utsikt från hostelet, man kunde i vattendraget se hur vinden ibland fick vågorna att gå motströms  

Ut på gatorna och leta äventyr  

Vinden var så stark att den ryckte löv och grenar från träd  

Första anblick av havet      

Hitta strand  Bara små krusningar i vattnet, jag undrade varför

Tills vad jag såg vad som måste vara vågbrytare längre ut  

Mera rusk på vägen tillbaka  

It trapphuset rinner en lidan flod nedför. Takvåningen som normalt används som torkvåning är avspärrad  Blir att sitta och ta det lugnt resten av kvällen

Jag sov länge och missade därmed möjligheten att åka söderut till japans mest beryktade Akvarium. Nåja, fick bli imorgon om nu bussarna gick, om inte så hade jag redan bekymrat mig om spilld mjölk nog. När jag gick ut genom dörren mötte mig vinden som hindrat mig från att åka till Zamami den mindre ön där jag lagt all min planering. I utbyte så kylde den mig dock från den otroliga värmen som finns på Okinawa. Någonstans i bakgrunden hörde jag ett ljud som påminde om ljudet som alltid hörs inför bombningsanfall i filmer och spel. Måste vara varning inför den kommande tyfonen. 

Jag åkte direkt till Shurijo Castle Park vilket var slottet från vilket av många av kungarna i Okinawa reagerat från. Det var inte lika nyrenoverat som många av de andra platserna jag varit på men det bidrog en hel del till charmen. Temat var helt klart drakar vilket är den kinesiska symbolen för kungligheter. När jag gick ifrån slottet och trädgårdarna hörde jag sirenen igen. Jag undrade vad det betydde och tänkte att vinden ökat lite, var det kanske mer regn? Jag borde verkligen läsa på det hela med det här tyfongrejen. Jag åkte direkt till Kokusai street som var en enda stor shoppinggata. Längs huvudgatan gick en mängd smågatur ut till smågränder där butiker och stånd trängdes och stämningen var otroligt mysig. Jag tillät mig själv att köpa lite souvenirer till mig och andra, något jag sparat väldigt länge men det fanns helt enkelt förmånga saker som jag visste att jag inte skulle hitta senare. Jag råkade in på en amerikansk inspererad restaurang och lyssnade på Elvis och lugnare äldre rock medans jag åt.

Jag avrundade med att återigen åka till ett slumpmässigt ställe på kartan Onoyama Park. Jag hittade ett antal idrottsarenor och ett tempel. Jag köpte vad jag bestämde mig skulle bli min sista omamori(skyddsamulet) och fyllde den med en önskan om att få komma till Tokyo och hem till Sverige i tid. Jag åkte tillbaka mot hostelet för att kontrollera om jag borde ta några förberedelser innan Tyfonen på riktigt. Den skulle börja natt och få sin pik på fredag. Jag frågade runt på hostelet och tydligen stängde inte affärerna, inte nödvändigt att bunkra mat alltså. Jag ska nog ta och handla en del extra nu ändå när jag ändå går för att köpa middag. Ikväll blir det nog att sitta och ha småkonversationer på hostelet, läsa och spela heartstone. 

Shurijo Castle

Del av Shurijo Castle park

Del av slottet där kungen brukade sitta för cermonier och för officiella medelanden till den kinesiska kejsaren  

Drakar var helt klart det som gillades mest  

Tatamimattor för de som inte känner igen dem, absolut tabu att gå på med skor eller tofflor  

Kungstolen inne i slottet  

Model över hur nyårsfirande såg ut  

Kokusai street, en riktigt trevlig shoppinggata  

Lunch, man får en hel del för 900 yen(60kr)  

En av sidogatorna från Kokusai street, var riktigt trevliga även om det som såldes blev repetativt efter ett tag  

Monorail som jag använder för att åka runt  

Spåret går som många andra "en våning upp" från resten av trafiken för att inte störa  

Vy från Onoyama park, grå himmel  

Ganska lungnande att gå någonstans nytt och inte känna någon brådska  

Hitta tempel 

En av vattendragen som går genom staden, är ganska rofyllnade

06.00 igen, jag gick direkt till bussen som jag bara hade få riktlinjer till men hittade ändå. Den var sen och skulle ankomma sent till flygplatsen men jag hade otroligt mycket marginal. I bussen pratade två människor högt på engelska och ett par barn skrek "bye bye" till någon som bussen lämnat bakom sig för länge sedan. Jag sov ändå. Jag kollade lite souvenirer på flygplatsen och checkade in tidigt för att sätta mig ner och läsa. På tv gick en dokumentär om hur pass effektiv japans äggfabriker var, hönsen levde så tätt packade att de gick på varandra men det verkade inte intressera dokumentären speciellt. Viktigare var hur många ägg som producerades och hur pass noggran deras kontroll av kvaliten var. Efteråt dök det upp ett tv inslag som liknande där en stor vindmassa närmade sig ett par ovetande öar. Min hjärna filtrerade flitigt bort det som en förklaring av hur stormar uppstår och vägrade i studen erkänna att öarna skulle kunna vara Okinawa.

Efter två väldigt smidiga flyg så anlände jag till Okinawa och tänkte att jag skulle vara duktig och se till att planera inför resan till Zamami. Jag gick till informationen och fick det dåliga beslutet. Inga färjor, tyfon på väg, dessutom skulle flygen från flygplatsen börja ställas in från och med imorgon. Jag frågade ändå ut den stackars flickan om allt som fanns att göra på Naha och insisterade på att hon pekade ut den enda stranden i staden. Jag hade åkt hit för att ligga och sola på en strand och den planen tänkte jag inte ge upp förrän jag blåste bort från stranden. Väl på hotellet började det sjunka in vad informationen faktiskt innebar. Jag undrade om det kanske skulle vara bäst att lämna ön bakom mig och åkte tillbaka till flygplatsen för att kolla av läget. Personalen var villig att boka om min biljett men alla flyg innan de började bli inställda var fullbokade. Såklart... De hänvisade mig till andra flygbolag om jag ville åkta tidigare. Fine. Jag kollade, ett bolag hade biljetter, perfekt, jag kunde saka hostelavgiften för ikväll, ta smällen för avbokningsavgiften på det andra men ändå komma härifrån. Tills jag såg priset. 50 000 YEN(3500 kr), mer än jag betalat för båda flygbiljetterna från Sapporo och tillbaka till Tokyo.

Jag satte mig ner och funderade om det verkligen var värt det eller om jag skulle ta ett par lugna dagar här och faktiskt bara vara under stormen. Hur illa kunde det vara? Klockan var nu 20.00 och jag hade ännu inte ätit middag. Jag insåg att åka till Tokyo nu och anlända utan bokning kanske inte skulle vara så bra det heller. Jag beslutade mig för att stanna här och göra det bästa av situationen och åkte tillbaka till hostelet.

Lyfter från Sapporo New Chitose Airport, personalen ställde sig och vinkade  

Flyger över landskap jag tidigare tågat över, jag tror att jag såg Hakodate  

Stad, troligen inte Hakodate  

Efter ett byte i Osaka var vi ute över havet och närmare Okinawa såg man brytningar i vattnet  Vackert att se molnen med deras skuggor på havet

Jag vaknade alldeles för tidigt igen, klockan 06.00 och gav mig av mot tågstationen. Jag stannade till i Onumaukoen på väg till Sapporo för att njuta av den vackra natur som skulle finnas där. Och vacker var den. Jag vandrade två slingor på runt 75 minuter och njöt av det som bäst skulle kunna beskrivas som en miniskärgård. Det var små vackra öar vilka man vandrade mellan via vackra broar. Skön de låg i var otroligt vacker och på andra sidan låg ett berg vilket tillät en hel del vackra vyer. Mitt i vandringen släppte fästet för min sandal baktill på vänster fot. Jag tittade förvånat ned och såg att metallspännet som höll ihop hälremmen med resten av skon. Jag var mest road av att jag lyckats gå så mycket att skorna gav upp men funderade också på om det var dags att köpa nya. Jag satte ihop remmen med resten av skon med en plastbit från paraplyet, en märkligt effektiv lösning som visade sig skulle hålla hela dagen ut.

Allting var frid och fröjd fram tills att jag skulle åka vidare till Sapporo då jag märkte att mitt railpass var borta. Det var mest irriterande eftersom Sappororesan var den sista resan jag tänkt göra med passet men jag blev ändå arg över att jag aldrig kan hålla koll på saker. Jag sakade det kommande tåget vilket betydde att jag fick lov att vänta minst 2 h på nästa tåg varesig jag hittade passet eller inte. 60 minuter senare var det enda jag hittat ett enormt lågt blodsocker och en allt större irritation. Jag satt och stirrade argt på väggen tills min hjärna tröttade både på mig, mitt blodsocker och tankarna om  onödiga utgifter och obetänksamhet som skuttade runt i mitt huvud. Jag tvingade i mig lite kakor eftersom det var det enda som såldes på plats och köpte en biljett varpå jag förstod varför japanerna är så avundsjuka på railpasset. Den var ganska dyr, men å andra sidan var vi ganska mitt ute i vildmarken, det var en lång tågtur och det fanns inte så mycket alternativ.

Framme i Sapporo hade blodsockret och humöret börja vända och jag njöt till och med av orienteringen och kartläsandet som krävdes för att hitta hotellet. När jag frågat i informationen vad som fanns att se var det tydligen ännu ett berg med en lift upp som var "stadens specialitet" och jag suckade lite. På hotellet fick jag dock reda att 7/7 i japan är en helgdag. Tydligen är det ett tillfälle där man skriver ner en önskan på en lapp, bakar(äter?) nudlar och går till tempel. De på hotellet skulle anordna ett firande och de bjöd in alla som ville. Jag funderade hela 3 sekunder innan jag kastade berget åt sidan. Jag skulle ändå behöva planera för flyget imorgon vilket krävde att jag var på hotellet.

Det var en ganska trevlig tillställning där jag fick skriva en lapp med pensel, fånga nudlar och annan mat som kom åkande förbi i en bamburänna. Det var inte så många på hotellet som hade tagit erbjudandet men vi blev sju st iaf, jag stannade en dryg timme, njöt lite av stämningen och försvann sedan för att planera för morgondagen. Det är märkligt hur lite tid jag haft för att bara nöjesläsa och bara slappna av under den här resan. Men det beror antagligen väldigt mycket på att jag alltid åker vidare till nya ställen hela tiden. Det kräver ganska mycket planering och jag hoppas att Okinawa blir en mer avslappnad plats.

En första vy av Onumakoen  

Blommande näckrosor överallt  

Vackra broar mellan alla de små öarna  

Hela tiden fanns berget i bakgrunden  

Vinden vände ibland på näckrosbladen    

Ajdå, trasig...  

2 minuter senare fixad      

Efter lite tänkande blev det tåg igen

Fånga nudlar med ätpinnar, inte så enkelt  

Men är man tillräckligt många fångar någon det alltid  Vänliga japaner vill alltid fotografera en :)

Jag åkte tidigt från Sendai med Limited express super Hakucho vilken tydligen gick genom en tunnel genom havet för att ankomma till den lite nordliga ön. Om det fanns någon tunnel vet jag inte, jag var alldeles för upptagen med att sova.

Jag ankom till Hakodate runt lunch och frågade den här gången om råd för vad man skulle se. Det fanns en hel del. Jag köpte ett railpass, åkte till hostelet och gjorde en tidig check in vilket betydde att jag kom och störde mitt i städningen. Jag lämnade min större väska, packade min mindre och begav mig halva stan bort med spårvagn för att börja med Goryokaku Park vilken var en gammal fästning som tydligen skulle vara byggd ”western style”. Det kändes inte speciellt western style eftersom murarna var enligt en av de tre tekniker som jag sett i Nijo-jo i Kanazawa och vallgraven var utformad som en femhörnig stjärna. Men det var vackert och ganska mysigt att vandra runt bland. Jag åkte förbi centralstationen på vägen tillbaka för att boka biljetter för morgondagen men tydligen var de slut, resan var totalt 4 h och jag var rätt osugen att stå. Det betydde att jag skulle behöva köa för de oresarverade platserna imorgon, jaja…

Efteråt gjorde jag något jag velat göra. Jag struntade i rekommendationerna på kartan och åkte till en slumpmässig plats jag tyckte verkade intressant. Det blev Midori-no-shima som på kartan såg ut som en liten ö med en park på. Det var just det fast med hamnplatser för båtar såklart. Härifrån kunde man se kusten längs Hakodate och det fanns även en större äng där jag kände en saknad till Sverige och allt öppet gräs som finns där. Hade jag haft mer tid hade jag stannat.

Jag började ge mig av mot Mt Hakodate vilken jag hört skulle ha en vacker utsikt över staden och att det skulle vara vackert när det blev mörkt. Jag hade runt 2h till skymning och bestämde mig för att trycka in ett av de västerlänska kvarteren innan. Det bestod av massa gamla krykor, vad vi skulle tänka på som ”gamla hus” här i Sverige och inte så mycket inressant för mig. Men hur ska man veta det? Något som var intressant var att en av kyrkornas klockor blivit dubbat ”one of the 100 sounds of Japan” som ett tecken på den ökade integrationen av kultur, det gillas.

Väl nedanför Mt Hakodate var då frågan, klättra upp eller ta liften? Det blev i vanlig ordning klättra och jag tog mig till toppen på 30 minuter, berget var trots allt bara 334 m högt. Jag stannade tills solen gått ner och jag sett alla dess färger och började klättra ner igen. På vägen träffade jag något jag först trodde var en räv men sedan ändrade mig till ospecificerat mårddjur, jag är fortfarande inte säker. Den var i.a.f inte ett dugg rädd för mig och verkade nästan vilja bli matad och klappad. Jag påminde mig om rabies, moraxella, skabb och alla andra otrevligheter och stannade hälsosamma två meter ifrån.

Mer än halvvägs ner från berget möter jag en annan vandra på väg upp, vi är nästan framme vid varandra när jag säger ”Gombaua”(god kväll). Han rycker till och ser förvånad ut. Han ser att jag är västerländsk. Han hälsar och frågar varför jag är påväg ner från berget. Vill jag inte se nattljusen i staden? Han berättar att det är en av de tre vackraste nattsynerna på par med Hong kong och en annan jag inte minns. Jag svarar ”I’m fine, thank you” och börjar gå neråt igen för att två minuter senare ändra mig och börja gå uppåt igen. Jag kom ikapp honom 10 minuter senare och undrade om jag kunde gå med honom till toppen. Han verkade positiv och presenterade sig som Shaun. Shaun hade tydligen rest hit med sin båt och han hade seglat runt på världens hav sedan 14 år sedan. Innan dess hade han varit i Amerika och arbetat sedan han flyttat dit från Kina där han föddes. Det var roligt att träffa någon som talade bra engelska och också var ”turist” här. Vi spenderade en hel del tid på toppen och tog en del foton bland de 100 andra turister som var däruppe. Shaun ville se månen och vi stannade ett tag för att undra om den inte skulle gå upp snart. Strax innan nio gav vi upp och började gå ner för berget. Vi borde i all rimlighet tagit liften eftersom det var bäckmörkt och allt ljus vi hade kom från min kameraskärm. Men vi pratade och tiden gick ganska fort och var huvudsakligen trevlig. Halvvägs ned från berget erbjöd sig Shaun att jag kunde få komma förbi hans båt och ta en öl men där gick gränsen för mig. Dels hade samtalet kommit in på konstiga ekonomiska frågor som jag vid närmare eftertanke inte var så bekväm med och dels så var jag trött och nöjd på äventyr för dagen. Vi hade redan bytt facebook och jag gick tillbaka ensam till hostelet mitt i natten. Jag mötte endast två personer på de kanske 2-3 km jag gick och förströdde mig med att titta på de finare bilarna som utnyttjade gatornas tomhet till att köra alldeles för snabbt. 

Mellanlanding på väg till Hakodate  

Tunnel under havet(som jag aldrig såg)  

Dagens tåg  

Utsikt från mitt boende Hakodateyama, otrooooooooligt vackert. Jag stod utanför så länge och njöt att personalen trodde att jag var vilse och ropade in mig  

Goryokaku Tower  

Lunch ca 70 kr, gick runt med överfull mage timmar efteråt  

Ingången till Goryokaku park  

Selfie, dags att börja lära sig nu när man är solo  

Trevlig natur att vandra i  

Slottets utformning, ingen aning vad grejen med stjärnformen är  

Hoppsan, otur  

BIld från Midori no shima, hamnenn som jag slumpmässigt bestämde mig för att gå till. Mt Hakodate i bakgrunden  

"Russian orthodox church" en kyrka vars klockor blivit uttagna till en av japans hundra ljud  

På väg upp för Mt Hakodate  

Skog!

Hakodate i dagsljus från berget  

Trängas med lite annat folk? :)  

Ganska bra ställe att ligga för ankar  

Det börjar skymma  

Liten vän jag mötte på vägen ned  

Hakodate lyser upp under natten 

Jag och Shaun

Jag lämnade Anna på hostelet för att dra mig mot Sendai. Jag hade underskattat tiden det tog att komma ned till Tokyo station där jag skulle hoppa på Shinkansen mot Sendai och fick lov att köra lite tunnelbanerace. I slutändan kom jag ändå fram med hela 15 minuters marginal och hamnade t.o.m en bit fram i kön för att kliva på tåget. Tåget anlände 10 minuter tidigt på vilken tid 2 städare per vagn(x18 vagnar = 36 st städare) sprang in och rensade tåget från skräp och gjorde iordning det för en ny resa.

Väl framme i Sendai bokade jag biljetter för morgondagens resa till Hakodate och tog mig fram till turistbussen efter att ha gått runt centralstationen ett tag. Sendai centralstation var större än jag väntade mig. Men trots allt har jag varit i väldigt få små Japanska städer hittills. Jag köpte en dagsbiljett för bussen och ställde mig att vänta bland resten av resenärerna. Efter ett tag skramlade en ålderstigen buss som var så retro att de måste ha använt en bättre begagnad modell för att få den så autentisk som möjligt.

Mitt första stopp blev Zuihoden mausoleum vilken var viloplats för Date Masamune som varit en av de mer gynnsamma och utvecklande krigsherrarna för Sendai långt tillbaka i tiden. Hans grav bestod av en vackert målad byggnad och jag vågade ta ett foto eftersom resten av turisterna som gick förbi också gjorde det. Jag vandrade ett tag och njöt av den japanska naturen och de enorma träden för att sedan åkta till Sendai Castle site. Bussen som kom fram nu blev så packad av alla som ville med att det påminde om Tokyo Metro. Lyckosamt nog var det bara två stationer.

Jag steg ur bussen och hörde direkt en väldigt trevlig musik, kollade inte ens kartan på området utan gick i dess riktning. Det var olika dansargrupper som turades om att uppträda. Alla var otroligt duktiga och temat verkade vara solfjädrar med två färger, en på vardera sida, som synkroniserades mot de andra i gruppen tillsammans med avancerade danssteg. Tillsammans med den rytmiska musiken var det en av de mest intressanta sakerna jag sett här i Japan så länge och dagen kändes ganska lyckad redan där. Jag gick vidare efter att ha tittat ett långt tag och hittade en staty av Date Masamune, men mer än så hittade jag en vad jag skämtsamt skulle ha kallat för en mysko typ. Han var klädd i traditionell yukata, hade ett kors runt halsen, två svärd på vänster sida, traditionella japanska sandaler och en cowboyhatt. Han sprang även runt och erbjöd sig att ta foton åt och med folk, visade sig vara en trevlig snubbe efter vi pratat lite lätt på engelska.

Jag gick vidare till ett tempel och till slottsmuseet men missade faktiskt helt den del av slottet som blivit restaurerad. Det gjorde inte så mycket eftersom jag var ganska nöjd ändå, i shoppen till slottsmueseet frågade personalen var jag kom ifrån och fem minuter senare sprang en av dem förbi med ”a gift” vilket var en vikt papperssvala och en nyckelring med reklam för deras årliga festival. Trevligt folk helt klart.

Jag åkte vidare för att stanna vid Osaki Hachimangu shrine som upprättats under Date Masamunes tid. Byggnaden gick i samma tema som hans grav och var otroligt fint målad och vacker, Jag testade för första gången att ringa i klockorna vid templet för att få bort allt ont och dåliga känslor inom mig, jag vet inte om det fungerade eftersom jag redan var på ganska bra humör och inte kände så mycket dåligt förutom en mage som var lite upprörd över att inte ha fått lunch.

Jag åkte till en sista station som var Miyagi art museeum vilken hade en speciell utställning vilket jag lika gärna kunnat skippa, men resten av museet var intressant. När jag skulle hämta min väska pekade både flickorna på Hotch och undrade vad han var för något, när jag berättade att han var från Japan men köpt i Sverige fick jag det numera välkända ”eeeeeeeh” som svar vilket kan betyda ”wow va coolt” eller ”jag fattar inte alls vad du säger” beroende på betoning.

Jag återvände till hostelet fick riktlinjer till en restaurang vilken jag totalt missade och handlade middag på seven eleven istället. Jag tittade på några avsnitt evangelion för att sedan lägga mig otroligt tidigt för att kunna komma upp klockan sex dagen efter för att fånga tåget klockan åtta. Resa solo är inte så illa.

Dagens tåg, Hayabusa, det färggladaste hittills  

Runt stationen i Sendai fanns en upphöjning så att fotgängare kunde gå ovanför trafiken. Intressant idedse  

Vandring uppåt mot Zuihoden  

Nihon gate(nirvanaporten) upp till själva mausoleumet  

Vacker utsmyckat med många detaljer på alla sidor, kändes lite konstigt att ta kort på...  

Naturen runtom var väldigt vacker den med  

Första dansgruppen på slottet  

Andra dansgruppen

  Kort bit av dansen

Staty av Date Masamune  

Jag + mysko snubbe  

Han var otroligt trevlig dock! Gjorde nog flera människors dag.  

Dags att ta skrammelbussen vidare  

Nästa stopp blev Osaki Hachimangu Shrine   Intressant ingångsport, man skulle gå som pilarna visar till vänster, oklart varför då jag inte läser japanska  

Dörren till strax innan templet  Lokala spritbryggarnas gåvor/reklamplank  

Själva templet, lika välmålat som mausoleumet