Idag var en långsam dag men med mycket tankar. Det här avsitten är långa och kanske inte så intressant för er som följer. Men jag känner att det kan vara viktiga minnen för mig. Det är också inte så mycket bilder för helt ärligt har vi inne hunnit jättemycket nytt idag. Vi kom ut sent från hostelet innan vi gav oss av för att upptäcka Kanasawa en sista dag innan vi åker vidare imorgon.  Vi gick till Higashi Chaya district som innehöll gamla hus med inriktning för geisha(också kallat geiko). Vi vandrade runt ett längre tag bland de gamla husen, testade glass inlindad i våfflor som bakat med bambukol. Vi tittade även mycket på guldföremål som är en specialitet i Kanasawa. Framförallt känt är den uthamrade lövtunna beläggning som används för att förgylla många föremål. På ett museum fick vi testa att dricka te med guldflingor i. Det var inte speciellt mycket guld men fortfarande intressant att testa.

Efter att ha gått runt gick vi till stationen för att se om Annas hatt som hon tappat på vägen till Kanasawa dykt upp. Det hade den och det krävdes bara passkontroll och ifyllnad av ett antal blanketter för att få tillbaka den.

Efter detta var det redan eftermiddag och vi alla kände oss lite trötta så vi bestämde oss för att ta olika vägar under dagen och ses senare på kvällen. Anna och Christofer gick till ett café för att äta bakelser och läsa bok medans jag gav mig ut på upptäcktsfärd.

I början var det kul. Riktigt kul. Jag gick mot ett av de äldre templen, ett som inte egentligen var utmärkt på kartan. Virrade mig in på en parkering där det fanns en vakt. Men han verkade inte bli arg för att jag gick in. Jag gick runt templet ett tag, försökte hitta något tecken till om det var okej att gå in eller inte, dörrarna var ju öppna och det fanns välkomstmattor. Men ingen var där. Helt tomt. Det hade aldrig hänt förut. Jag tog av mig skorna och hatten. Tog på mig strumpor och steg försiktigt in genom skjutdörren in på tatamimattan. Salen var stor. Större än en vanlig kyrka och med ett massivt altare med en buddafigur. Runt sidorna fanns de vanliga guldornamenten med skålar, lampor och tavlor.

En man kom fram till mig medans jag stod och tittade. Jag tänkte: "Nu åker jag ut". Men han välkomnade mig och frågade någonting. Jag antog att han frågade ”Är du här för att be?” och jag bara nickade. Jag kastade mynt vid offeralkoven, bockade två gånger, klappade två gånger, bockade och bad. Efteråt satt jag traditionellt framför altaret ett tag, nöt av stämningen och att få vara ensam ett tag. I bakgrunden hörde jag några barn leka och skratta. Det var väldigt avslappnande. Plötsligt så stiger en munk ut från sidan av altaret, sätter sig framför avspärrningen och börjar en ceremoni liknande den vi fick vara med på i Koya-san. Den här gången dock med mig som enda åskådare. Jag hoppas verkligen att jag gjorde rätt. Jag försökte buga och bocka vid rätt tillfällen men jag tror att han förstod att jag var lite vilse. Efter bönen satt jag ett tag till och smäte det, den gamla mannen som välkomnat mig kom fram. Log lite åt min förvirring, frågade mig någoning och log igen. Jag vet inte vad han sa eller vad jag svarade men han hade ett vänligt leende och verkade ändå rätt nöjd med att var jag varit där för cermonin.

Efter det gick jag ut. Snabba steg, utforskade världen på det sättet jag alltid gör under mina promenader. Snabba steg. Steg nästan bara jag kan hålla, steg som tar mig var jag vill så snabbt jag vill. Jag gick genom många kvarter, tillbaka till Kenroku-en Garden och vandrade. Jag vandrade runt, njöt av stämningen i den lugna och rofyllda trädgården för att sedan känna mig nöjd. Klockan var stängningsdags för alla turistattraktioner och jag bestämde mig för att vandra lite fritt för att sedan återvända till hostelet.

Medans jag vandrade märkte jag hur ensam jag kände mig. Jag såg mig omkring och kände faktiskt att jag var i ett annat land och att jag inte riktigt gick osedd. Japaner är 90 % väldigt trevliga och artiga i affärsmässiga situationer. Inte alltid på gatan. Man får harklingar, lite onöjda blickar och folk som man möter kan himla med ögonen för att sedan ta en löjligt lång omväg för att gå ur ens väg. Jag tror dock det är någonting som alla upplever förr eller senare när de är i ett nytt land oavsett hur välkomnande landet är. Det finns nog vanligtvis en period där man reflekterar över hemma och jamför det mot var man är och inser att de inte riktigt är samma. Man har tidigare varit upptagen med så mycket annat så när man väl börjar se sig om på det vardagliga livet runt om så känner man sig lite malplacerad.

När vi gått i grupp har vi alltid haft varandra och talat med varandra, vi har aldrig sökt kontakt med omgivningen. Det gjorde jag nu och möttes av något som jag inte riktigt kände igen. En annorlunda men också ganska lärorik känsla. Jag insåg också hur mycket jag litat på Christofers japanska. Jag letade lite efter en restaurang som skulle kunna fungera men förstod att utan att kolla turistkartan för att försäkra mig om att det fanns en engelsk meny skulle det vara omöjligt. Jag handlade middag på ett snabbköp och drog mig tillbaka till hostellet för att smälta dagens händelser och att ta en slökväll inför morgondagens resa vidare.

Snabbt tempel det första vi gjorde, väldigt litet och utan souvenirshop vilket brukar betyda att det är ett mer praktiskt tempel    

Ett av de äldre kvarteren vi träffade på innan vi faktiskt kom fram till Higashi Chaya district som var geishakvarteret  

Trånga gränder  

De flesta av floderna som går genom städerna har det här utseendet med olika nivåer och sluttningar för att tillåta säsongsvariationer  

Helt vanlig trädgård  

Lite stadsmiljö med broar  

Higashi Chaya district, Anna och Christofer klurar  

Ett av de äldre husen som man gick gå in i.        

Taket var också byggt lite annorlunda, det är inte rakt utan går i olika nivåer  

Glass med våffla bakad med bambukol, gott men det var nog mest glassen som var god  

Gata i Higashi Chaya District  

En av festivaldekorationerna som ska represenentera en av säsongena. De andra tre hade tydligen(som mycket annat i det här landet) brunnit ned  

Templet där jag ramlade in på cermoni  

Stor gräsmatta vid slottet, jag råkade gå barfota över den när ingen såg på    

Landet är fullt av korpar, Japanerna verkar inte tycka om dem  

Tillbaka i trädgården Kenroku-en garden för lite rundvandring i min egen takt  

Vacker miljö och som vanligt utnyttjande av vatten, träd, gräsmatta och stämning  

Trappa upp mot ett av monumenten

Här i en stol på hörnet så sitter jag och skriver. Det här är det boendet vi haft längst, hela fyra nätter. Imorgon åker vi!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

First of all. Thank you all for reading. This will be the last day that I record for my Vietnam travels. It's been a great trip but I am really looking forward to returning to Sweden. This could well be noticed since we spent most of the day just tak...

We arrived abou 04:30 am to Hanoi and went directly to the hotel. The gates was barred but there was a doorbell which we rang 3 times before a drowsy looking guy opened the door. Much to our amazement we were allowed to check in at this time and we s...

So today we yet again had a private driver to drive us to some of the scenic points of the area. This happened to be the Love and Silver waterfall as well as the Fansipan mountain. The Love waterfall was the first and it was a really nice view. There...

So we arrived to early. The train stopped in Lao Cai which is a village close to Sapa. I was a bit curious on how we would actually get to Sapa from here but it didn't take long until we had a ride for 50 000VND(which is nothing). Directly after bein...

We woke up, fortunantly without any sign of cockroaches in our cabin and had a below average breakfast. After this we had some leisure time before the crew dropped us at a pearl museum. It feautured some monitors, a guided tour about pearls and oyste...